Gott nytt år!!!

Här har vi ett gäng sköna tomtar. Kalle, Oscar, Ludde, Elias och jag. I början av december lade vi grunden för vad som kommer att bli nästa års bästa album. Med 11 nya låtar. Däribland "Spela spelet", "Ge mig intelligens", "Stjärnor på himlen"... Magiska tagningar live i SoundHabits studio på Bastugatan. I januari finslipar Kalle och jag med diverse pålägg...

Vad spelar jag för musik?

Jag får frågan hela tiden: -Vad spelar du för musik?

Och jag har funderat på vad jag spelar för slags musik – egentligen.

Mina svar har blivit ganska långa och omständiga:

-Enkla låtar med svenska texter. Lite singer-songwriter, kanske. Fast ändå inte. Jag gillar ju grooves...Att det svänger. Men inte sådär typiskt trubaduriskt enligt Dylan-traditionen som (och så brukar jag nämna Lundell, Winnerbäck, med flera)...Jag drömmer om att göra låtar med bara ett ackord som bara bubblar på...som det brukar låta med (här brukar jag nämna Fela, Jorge Ben, med flera).

Senast när vi spelade på Big Ben hade Berndt lyssnat och formulerat ett eget svar. Han behövde en kort formulering på affischen. Jag tycker att han gjorde det med den äran. Se ovan!

Ständigt denna Stina

Det måste vara 20 år sedan. Jag står och hänger vid ett bord på Stockholm Jazz & Blues Festival. Min musikerkompis introducerar mig till Stina. Vi hälsar artigt på varandra, Hon ser rastlös ut och försvinner snabbt bort någonstans.

Det måste vara 15 år sedan. Jag går in på Tower Records i Tokyo och upptäcker att man kan provlyssna på Stinas nya album "Dynamite". Jag lyssnar på några låtar men sugs snart upp av den gigantiska skivbutikens utbud.

Det måste vara fem år sedan. Barbara på Baguz Bar & Restaurang introducerar Stina och mig för varandra. Vi hälsar artigt. Stina sänder ut en besvärad signal när Barbara glatt påstår att "Ni borde ha massor av saker gemensamt". Det blir ingen vidare konversation.

För två år sedan möter jag Stina igen. Det händer allt som oftast. Vi bor i samma del av staden, handlar i samma typ av snabbköp, går omkring som vanligt folk. Det märkliga med detta är att hon har en sällsynt förmåga att göra sig anonym. Våra blickar möts, men först när vi passerat varandra slår det mig att "Men jag känner ju det där ansiktet. Jag kanske skulle sagt hej?"

Med åren har hennes utmejslade anonymitet förundrat mig. För det är uppenbart att det är ett slags experimenterade. Kanske inte helt olikt komponerande av låtar. Att hon inte hejar på ytliga bekanta och att jag är en del av mixen.

Igår mötte jag Stina igen. På en trottoar vid Fridhemsplan. Som vanligt känner jag inte igen henne. Just när vi passerar varandra tror mig se en antydan till ett leende i hennes ansikte. Fan. Jag gick förbi utan att heja ännu en gång. Samtidigt tänker hon kanske för sig själv:

-Haha...Där lurade jag dig - en gång till!

Affischering pågår

På den legala annonsplatsen är det alltid trångt...

Igår eftermiddag satte jag upp min affisch här någonstans...
Var är den? Vad göra? Jag smyger upp några där alla andra sitter...

Voilà!

Men...
-Det här är inte den roligaste delen av mitt jobb, sade han och fyllde sin FJÄRDE sopsäck...och då var klockan bara kvart över nio.

Ett nödvändigt gott

Min vän Hank på tryckeriet har försett mig med ett antal finfina affischer. Häromnatten satte jag upp några av dem. Bland annat i Götgatsbacken. Redan nästföljande dag hade "Vän av ordning" rivit ned, inte bara mina, utan tammefan ALLA affischer i hela backen. Detta förvånar mig faktiskt. Någonstans måste det ju vara OK att affischera. Där folk går förbi, nära de ställen där folk uppträder. Det är inte ett nödvändigt ont. Det är ett nödvändigt gott. Tammefan.

Nya låtar på gång

Den här guran (en gammal Levin) har även Lloyd Cole lirat på

Tobbe lägger lite tretaktsbas

Har börjat spela in lite nya låtar. Än så länge är sju grunder klara. Det känns bra. Tre av låtarna hamnar på setlistan inför nästa gig....Mosebacke 17/2.