Ständigt denna Stina

Det måste vara 20 år sedan. Jag står och hänger vid ett bord på Stockholm Jazz & Blues Festival. Min musikerkompis introducerar mig till Stina. Vi hälsar artigt på varandra, Hon ser rastlös ut och försvinner snabbt bort någonstans.

Det måste vara 15 år sedan. Jag går in på Tower Records i Tokyo och upptäcker att man kan provlyssna på Stinas nya album "Dynamite". Jag lyssnar på några låtar men sugs snart upp av den gigantiska skivbutikens utbud.

Det måste vara fem år sedan. Barbara på Baguz Bar & Restaurang introducerar Stina och mig för varandra. Vi hälsar artigt. Stina sänder ut en besvärad signal när Barbara glatt påstår att "Ni borde ha massor av saker gemensamt". Det blir ingen vidare konversation.

För två år sedan möter jag Stina igen. Det händer allt som oftast. Vi bor i samma del av staden, handlar i samma typ av snabbköp, går omkring som vanligt folk. Det märkliga med detta är att hon har en sällsynt förmåga att göra sig anonym. Våra blickar möts, men först när vi passerat varandra slår det mig att "Men jag känner ju det där ansiktet. Jag kanske skulle sagt hej?"

Med åren har hennes utmejslade anonymitet förundrat mig. För det är uppenbart att det är ett slags experimenterade. Kanske inte helt olikt komponerande av låtar. Att hon inte hejar på ytliga bekanta och att jag är en del av mixen.

Igår mötte jag Stina igen. På en trottoar vid Fridhemsplan. Som vanligt känner jag inte igen henne. Just när vi passerar varandra tror mig se en antydan till ett leende i hennes ansikte. Fan. Jag gick förbi utan att heja ännu en gång. Samtidigt tänker hon kanske för sig själv:

-Haha...Där lurade jag dig - en gång till!